Straffprocessuella tvångsmedel

Vilka andra "krav/bedömningar", utöver straffskalan, kan ha betydelse för att inskränka (i vissa fall utvidga) användningsområdet för ett visst tvångsmedel?

- Den förväntade påföljden Medan lagtexten i de flesta fall ställer krav på vilket straff som är stadgat för det brott som gärningen rubriceras som, förekommer det även att lagtexten ställer krav på vilken påföljd som i det aktuella fallet troligen kommer bli utdömd. Exempelvis får häktning enligt RB 24:1 inte ske om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter (RB 24:1 st. 4). - Hur viktigt användandet av tvångsmedlet är. I vissa fall ställs även krav på hur viktigt användandet av tvångsmedlet är. Exempelvis får hemlig avlyssning av elektronisk information enbart användas om det är av synnerlig vikt för utredningen, RB 27:20 st. 1. I bedömningen av om detta krav är uppfyllt vägs in hur viktig den eftersökta bevisningen är och om det finns några andra, mindre ingripande åtgärder, som skulle kunna användas istället.

Vad förutsätts för häktning enligt huvudregeln?

- En förutsättning för häktning enligt RB 24:1 st. 1 är att den som ska häktas är på sannolika skäl misstänkt. Sannolika skäl är ett högre beviskrav än skälig misstanke. I senare förarbeten uttalas att sannolika skäl ska förstås så att "de föreliggande omständigheterna måste vara sådana att vid en objektiv bedömning komma misstanken att framstå som berättigad. - Misstanken måste vidare avse ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse ett år eller däröver (RB 24:1 st. 1). - För häktning enligt huvudregeln krävs även att åtminstone ett av de tre så kallade särskilda häktningsskälen föreligger.

Häktning kan ske enligt fyra olike regler, vilka?

- Huvudregeln i RB 24:1 st. 1 (även kallad fakultativa regeln) - Den obligatoriska regeln i RB 24:1 st. 2 - Häktning oberoende av brottets beskaffenhets i RB 24:2 - Utredningshäktning enligt RB 24:3

I fall då lagtexten inte är heltäckande kan grundläggande principer få avgörande betydelse vid användandet av straffprocessuella tvångsmedel, ge exempel på dessa principer.

- Legalitetsprincipen Det måste finnas lagstöd för det tvång som används. Principen kan härledas från RF 1:1 st. 3. När det kommer till det straffprocessuella området kommer legalitetsprincipen till uttryck i RF 2:20 där det framgår att vissa i RF angivna rättigheter (t.ex. rörelsefriheten och rätten till skydd mot kroppsligt ingrepp) får begränsas endast genom lag. Härtill ställer principen krav på att lagreglerna om tvångsmedel måste vara tydligt utformade. - Ändamålsprincipen Principen härleds ur RF 2:21 som stadgar att begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna endast får göras för ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och att sådana begränsningar aldrig får få utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som föranlett dem. - Behovsprincipen Principen innebär att tvångsmedel endast får användas om det är nödvändigt med hänsyn till syftet med åtgärden och det avsedda resultatet inte kan uppnås med mildare metoder. Tvånget måste också vara verkningsfullt, det vill säga tvånget ska leda till att det avsedda resultatet uppnås. I RB saknas det generellt lagstöd för denna princip, men principen kommer till uttryck i 8 § 2 st. polislagen (1984:387). - Proportionalitetsprincipen Principen innebär att åtgärden fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet ska stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden. Tvångsmedlet får användas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Proportionalitetsprincipen och behovsprincipen överlappar till viss del varandra, men det kan vara nödvändigt att använda ett tvångsmedel för att uppnå ett visst syfte (i överensstämmelse med behovsprincipen) utan att det är proportionerligt att använda tvångsmedlet. Principen har uttryckligt stöd i varje kapitel i 24-18 kap. RB.

Av vilket lagrum framgår det att det är under förundersökningen som tvångsmedlens i kap. 24-29 RB ska användas?

Att tvångsmedlen i 24-28 kap. RB är avsedda att användas under en förundersökning framgår av RB 26:16. För att dessa tvångsmedel ska få användas krävs därför som huvudregel att en förundersökning redan har inletts eller inleds i samband med att man fattar beslut om att använda tvångsmedlet.

Vad innebär kravet på att frihetsberövade ska ställas inför domare "utan dröjsmål"?

Av Europadomstolens praxis framgår det att den frihetsberövade måste ställas inför domare inom 96 timmar för att frihetsberövandet ska vara förenlig med konventionen. Häktningsförhandling får inte hållas senare än fyra dygn (dvs. 96 timmar) efter att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes (RB 24:13 2 st.).

Hur ska beviskravet "skälig misstanke" tolkas?

Beviskravet skälig misstänkt torde innebära att det i vart fall ska vara mer sannolikt att den misstänkte är skyldig till den aktuella gärningen än att denne är oskyldig.

Vilka är de tre särskilda häktningsskälen?

De särskilda häktningsskälen innebär att det föreligger risk för att den misstänkte antingen... 1) avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff (flyktfara) 2) genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning (kollussionsfara) 3) fortsätter begå sin brottsliga verksamhet (recidivfara)

Vad är den längsta tiden ett gripande kan pågå?

Den absoluta gränsen för hur länge ett gripande kan pågå torde utgöras av RB 23:9 som stadgar att den som inte är anhållen eller häktad får kvarhållas för förhör i högst sex timmar. Dock så kan den som kan misstänkas för brottet kvarhållas ytterligare sex timmar om det är av synnerligen vikt att denne är tillgänglig för fortsatt förhör.

Vad är en förutsättning för att inleda förundersökning?

En förutsättning för att inleda förundersökning är att det finns anledning att anta att ett brott begåtts (RB 23:1). Beviskravet anledning anta är visserligen ett lågt beviskrav, men det krävs ändå någon konkret omständighet som tyder på att brott begåtts.

Vad har straffskalan för det aktuella brottet för betydelse för att använda straffprocessuella tvångsmedel?

För de flesta tvångsmedel ställs krav på att de bara får användas för utredning av brott av viss svårighetsgrad. Generellt gäller att ju mer ingripande tvångsmedlet är, desto svårare måste brottet vara för att det ska få användas. Detta utgår ifrån den straffskala som gäller för det brott under vilket den aktuella gärningen rubriceras. Uttrycket att visst straff "kan följa" på brottet innebär att hänsyn inte enbart ska tas till vilket straff som stadgas i det aktuella lagrummet, utan hänsyn ska även tas till alla regler enligt vilket straffet kan skärpas eller mildras.

Vilka beviskrav krävs generellt för husrannsakan?

Lagrummet måste tolkas så att det som HR krävs skälig misstanke för husrannsakan.

Vilka intressen balanseras när det talas om straffprocessuella tvångsmedel?

När det gäller straffprocessuella tvångsmedel ligger ofta intresset av att bekämpa brott i ena vågskålen medan den enskildes integritet ligger i den andra. Vid utformandet av dessa lagregler kan man säga att intresset av att bekämpa brott (effektivitet) vägs mot intresset av rättssäkerhet.

När får någon anhållas?

Om det finns skäl att häkta någon får denne anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan (RB 24:6). Det är åklagaren som beslutar om anhållande (RB 24:6 st. 3). Anhållandet ska alltså ske endast om åklagaren anser häktningsskäl föreligger och avser att begära den misstänkte häktad. Bedömningen av om häktningsskäl föreligger innefattar därför alla förutsättningar för häktning, inklusive frågan om det är proportionerligt att häkta den misstänkte.

Vad innebär den obligatoriska regeln?

Om det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år för brottet ska häktning ske, om det inte är uppenbart att skäl för häktning saknas (RB 24:1 st. 2). Beviskravet sannolika skäl krävs även för denna häktningsgrund. De skäl som ska beaktas för att avgöra huruvida uppenbara skäl mot häktning föreligger är de särskilda häktningsskälen. Om det är "uppenbart" att inget av de särskilda häktningsskälen föreligger, ska häktning alltså inte ske.

När får personell husrannsakan användas?

Personell husrannsakan får användas för att eftersöka den som ska gripas, anhållas eller häktas, hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller underkastas kropssvisitaion eller kroppsbesiktning, RB 28:2.

Vad krävs för häktning enligt regeln om häktning oberoende av brottets beskaffenhet i RB 24:2?

RB 24:2 tillåter häktning oberoende av brottets beskaffenhet. Bestämmelsen är ett undantag från huvudregeln, att för häktning krävs att ett års fängelse ingår i straffskalan för brottet. Häktning kan genom bestämmelsen ske i två olika fall för att säkra lagföring av brottet: 1. Det första fallet är då den misstänkte är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om den misstänktes uppgifter om detta kan antas vara felaktiga. 2. Det andra fallet när häktning kan ske enligt 24:2 är då den misstänkte saknar hemvist i Sverige och det finns risk för att hen genom att lämnar landet undandrar sig lagföring eller straff.

När får en husrannsakan ske?

Sådan genomsökning får ske för att söka efter föremål eller av utredningsskäl (s.k. reell husrannsakan, RB 28:1) eller efter personer (s.k. personell husrannsakan, RB 28:2).

Vad krävs för häktning enligt regeln om utredningshäktning (RB 24:3)?

Utredningshäktning innebär att häktning kan ske på lägre beviskrav. Övriga förutsättningar för häktning måste dock vara uppfyllda för att utredningshäktning ska ske. Häktning enligt de andra reglerna kräver misstanke på sannolika skäl men enligt RB 24:3 är det dock möjligt att häkta en person på det något lägre beviskravet skälig misstanke. Utredningshäktning kan enligt 24:19 enbart pågå i en vecka. Därefter måste ny häktningsförhandling hållas och bevisningen måste då uppgå till beviskravet sannolika skäl. I annat fall ska häktningsbeslutet hävas. En förutsättning för utredningshäktning är att det är av synnerligen vikt att den misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet. Enligt förarbetena innebär kravet på synnerlig vikt att det ska finnas grundad anledning att anta att brottsutredningen inom kort leder till ökad klarhet i fråga om misstankegraden.